Håkky e ingen sport

Bochum, bochum, bochum... Titeln på detta inlägg är också titeln på en CD av Herbert Grönemeyer, tysklands Ulf Lundell. SC Spelade ju mot Bochum i Fredags och fick däng så det sjöng om det. Och allt är Cs fel. Vi satt i bilen i fredags, på väg till Köln. Jag råkade nämna något om att det var väldigt viktig bortamatch osv och att jag/vi ju skulle vara i närheten, men att vi trots det inte skulla kunna gå dit. Mot vem spelar de var den naturliga följdfrågan.

Bochum.

Åh, ja, vilken bra anledningen att spela denna (i sig, det erkänner jag gärna) fantastiska cd. C sjöng med. Textraden om att VfL med en väggpass gör varje motståndare svag sjöng hon extra högt. Så gick det som det gick, och för oss hoppymattepsykologer har nu skivans titel (som egentligen är postnumret till Bochum) fått en extra betydelse. Kolla in den första och sista siffran, och du har resultatet...

Det som gör att jag, som en av de främsta hobbymusikpsykologerna i Tyskland, får riktig ångest för resten av säsongen är skivan som C valde efter Bochum. Sinatras "Best Of". Tänktänktänk:
...intro...
"And now, the end is near
And so I face, the final curtain
My Friend, I'll say it clear
I'll state my case, of which I'm certain
I've lived, a life that's full
I've traveled each and every highway
and more, much more than this, I did it my way"

Sc är världsberömt ihela Tyskland för att göra saker och ting "my way", så nu återstår bara att be till alla Fotbollsgudar för att inte slutet är nära.