Håkky e ingen sport

Måsen/Herman berättar att han hade blandade känslor när han såg matchen i lördags mot Falkenberg. Bara därför att matchen inte betydde något. Att han nästan önskade sig att Falkenberg skulle piska in tolv mål snabbt, så att det blev lite nerv.

På ett sätt ger jag dig rätt, Herman. Vi vet alla hur det är att se en match mellan Cagliari och Siena. Fullkomligt intetsägande lag, man känner knappt till en spelare, coh rätt snart har man (kanske med stryktipsets hjälp, kanske genom en snygg dragning eller en ful eftersläng) hittat ett lag att hålla på.

Bara så att det blir spännande.

Nu kommer vi till ironin: Mitt lag spelar, och det är inte spännande. Tabellen är färdigräknad och vi hänger kvar. Man försöker hitta spännande moment: Gör Rajala mål? Håller Seb nollan? Tippresultat utbytes, för att höja spänningen.

Men det funkar dåligt.

Det är då som jag är glad (nåja) att jag har SC. När slutspurtsnerverna sätter in här börjar den svenska fotbollen igen och vice versa. Jag har nervdaller året om. Om jag vore anlagd för att tröstäta skulle jag snart väga 150 kilo. Det är ångest, uppflyttningsnerver, nerflyttningsspöken glädje och sorg hela året. Sedan SvFF bestämde sig för att ha rullande sommarpaus så har jag ångest 52 veckor om året.

För alla som söker ett favoritlag utomlands kan SC rekommenderas. En liten SC-krönika kommer inom de närmaste dagarna så att ni vet vad det handlar om.

Jag lovar att dessutom göra allt jag kan för att hålla er uppdaterade utöver vintern.