Håkky e ingen sport

Vad letar vi efter hos en fotbollsklubb? Varför vore det "mysigt" om Degerfors vore Sveriges Livorno (om det nu vore det)? Varför glädjer vi oss varje gång vi läser att Mats Olsson fått julkort från Skitiga Bullen?

Dessa frågor flyger omkring i mitt huvud efter den stora diskussionen i förra veckan. Och som vanligt har jag hittat ett svar som åtminstone jag själv tror på.

Vi letar efter känslan att det är våra killar som står där. Vi letar nog - ärlig talat - efter känslan att det skulle kunna vara vi själva som står där. Vi letar efter något bekant i laget. Vi förfäras (i alla fall de flesta av oss) över Roman Ibramovich och hans köpelag. Vi ogillar dessutom ManU och Bayern M, medans vi - av någon outgrundlig anledning - tycker att det är rätt OK att Degerfors/Arsenal/SC Freiburg köper in killar för att förstärka. Vi är fotbollsfans, och vi är nog tämligen enkla att förstå. Det var, för oss, mer än OK att Degerfors köpte Andreas Andersson från Hova, men det var inte lika skojigt och OK när IFK Köpeborg kom och hämtade honom till västkusten. Samtidigt tror jag att det för Hovafansen var rätt skoj när Andersson gick till Degerfors, kanske till och med när han gick vidare i världen till Götebrog och Milan.

Alltså är vi tillbaka vid att vi vill känna att det "kunde ha varit vi". Om en kille kan bli upptäckt i division fyra, ta steget till tvåan och sedan nästan direkt till Allsvenskan, så lever drömmen. För Hova kommer drömmen nog alltid att vara att hitta den där talangen som kan gå i A.As fotspår. För oss degerforsare kan drömmen vara att gå upp i Allsvenskan igen. Kanske kan vi vinna cupen något år och få spela UEFA-cupen en gång till. Och detta samtidigt som vi fortfarande känner killarna i laget. Eller åtminstone hans morsa eller flickvän för att hon satt bredvid mig hor frisören förra veckan. Vi blir på detta sätt mer än bara passiva åskådare - vi blir nästan en i laget. För vi kunde ju ha varit med...

Om fotboll blir för stor, för industriell så är det inte så skoj längre. Om det närmaste vi kan komma Oliver Khan är att se hans feta BMW så är det inte lika spännande, i alla fall inte efter att man firat födelsedag mer än 15 gånger. Kanske är vi rädda för att förändringen av samhället, och därmed fotbollen, ska ta ifrån oss drömmen. Drömmen om att allt är möjligt, till och med att litet sketlag från östra Värmland kan spela UEFA-cupen mot självaste Parma. Vi älskar det när en lirare självmant kommer upp i klacken och sjunger med. Vi älskar det när alla grabbarna kommer fram och tackar för stödet efter matchen (jag hade också gärna varit med i Boden förresten!) Och vi vet att detta inte kommer hända i Juventus/Chelsea/Bayern M och allt vad de heter. Det kan dock fortfarande hända i Degerfors. Och det är det som är så skönt med att vara Degerforssupporter. Dessutom försöker vi nog intala oss att våra spelare har lite mer lagkänsla än de hopköpta i Turin/London/manchester eller Göteborg. Och inte minst att det är vår förtjänst. För att vi bryr oss.

Innan det blir alltför svårt att förstå vad jag vill säga, så försöker jag summera:
Vi önskar oss en tillhörighet. En känsla av att vi kunde ha varit med, men eftersom vi är skadade så står vi på läktaren idag och sjunger istället. Vi önskar oss att idolerna skall vara nära, sådär så att man känner dem. Att vi kan fira det nya kontraktet tillsammans med dem på Bosna. Och att de har så mycket klubbkänsla att de förlänger kontraktet i förtid, blir kvar ett år längre och tar oss till UEFA-cupen. Där vi ju tjänar så mycket pengar så att vi kan behålla dem ännu längre och gå till Champions League och tjäna ännu mer pengar.

Dessa förhoppningar bär vi med oss, jag är säker på det. Vari dilemmat ligger, skall jag ta och skriva ett par rader om i morgon, hoppas att ni kommer tillbaka och läser dem!