Håkky e ingen sport

Kaiserslautern åkte ur Bundesliga igår. Förutom att de råkar ha rödvita tröjor och att Ronnie Hellström spelade där för 150 år sedan så har jag inget starkt kärleksband till denna klubb, men det är ändå lite intressant:

FCK är en traditionsklubb från en utflyttningsbygd som de senaste åren ständigt kämpat mot det så kallade nedflyttningsspöket. I år hann alltså spöket ikapp. FCK har - för att undvika spöket - bytt tränare. Sedan 2004 har FCK haft 5 (fem!) tränare. Kaiserslauterns ekonomi är så usel att det länge var tveksamt om de skulle få licens för 2. Liga (i Tyskland funkar det annorlunda - det är lättare att få licens för 1. än 2. Liga, för att ju klubben får in mer pengar om man spelar i 1. - Örebro hade mao. gärna vart tyskar).

'Lautern hade förra året den enda backlinjen i Bundesliga där ingen pratade tyska. Om man nu - vilket ju disktuterades i denna blogg igår, verkligen bygger ett lag bakifrån så kan denna spelidé inte ha varit speciellt bra...

Något ändrade sig dock tämligen drastiskt för ca ett år sedan:
Överbetalda föredettingar fick sparken, i år har man Bundesligas yngsta lag, med en medelålder under 23 år. Ja, de åkte ur, men långsamt börjar de få ordning på ekonomin, ungdomsverksamheten kommer under en längre tidsperiod att ge nya "billiga" spelare, som dessutom kan kommunicera med varandra. Publiken är lika trogen som alltid, inte minst viktigt är att man kan identificera sig med de elva tröjorna. (Också detta diskuterades i denna blog för ett tag sedan).

Vad hände då?
Sedan ett drygt år har de en ny ordförande, som för övrigt igår direkt efter att nedflyttningen stod klar fastslog att tränaren blir kvar.

Det är skönt att se hur ett lag i Tyskland - och dess fans - inser att detta är den riktiga vägen.

Varför skriver jag detta? Som den intelligente läsaren säkert redan förstått skall detta inlägg ses i ljuset av diskussionen av Tony Gustafssons vara eller icke vara. Degerfors bytte tränare ca. 50 gånger mellan 1995 och 1997, köpte spelare som ingen hört talats om i panik, delade ut pengar med båda händerna, tappade dock lagets själ och hjärta och - åkte ur.

Med tanke på hur svensk fotbolls proffessionaliserats de senaste åren så är dagens superetta säkerligen lika svår som allsvenskan var för tio år sedan. Låt oss slippa samma misstag igen - oavsett om vi lär av våra egna eller Kaiserslauterns tillkortakommanden.